Idag var jag på möte med AF/FK. Planen är att jag ska skrivas in i något som heter fördjupad samverkan, vilket innebär en praktikplats på 10 timmar i veckan som ska öka till 20 timmar, dvs halvtid. Saken är bara den att jag känner att det är orättvist emot mig att gå med i det just nu. Varför ?? Jo, därför att jag kan inte ge 100% när jag har så mycket värk som jag har nu under höst och vinter.

Jag var igång i en praktik i somras men först nu har dom följt upp det 2 ½ månad senare, trots att jag hade en praktikplats som funkade, och som ville ha mig tillbaka. Jag har talat om för både AF och FK idag att jag tycker dom har misskött mitt ärende (för det är ju så fint det man är, ett ärende) och att dom försämrat mina chanser att komma ut i arbetslivet. Hade jag fått vara kvar på föregående praktik eller om dom hittat en ny praktik inför samverkan-projektet på en gång så hade jag redan varit igång och endast haft värken att kämpa med och praktiken hade varit rutin. Nu ska jag istället kämpa med två saker samtidigt, att värken blir sämre och att komma in i en ny praktik, med nya människor, med nya arbetsuppgifter, nya rutiner.

Nu är bara att gå ut och gå en enorm kraftansträning, jag vet faktiskt inte hur jag ska klara det. AF och FK var trots allt mycket lyhörda och förstående och vill att jag ska tala med min läkare för om hon inte ger klartecken så kör vi inte igång förrän till våren, men jag vet att min läkare kommer ge klartecken. Hon tror (lägg märke till tror) att det är bäst för mig (som om inte jag som är 31 år själv vet vad som är bäst för mig !!). Hon har inte fibromyalgi, hon vet inte hur det är mer än det hon läst i böcker.

Ingen annan än jag vet hur ont jag har, ingen annan än jag vet hur allt påverkar resten av livet omkring mig, hur det påverkar min familj. Eftersom min värk tar så mycket av min kraftansträngning just nu, och en praktik kommer ta ännu mer av min kraft så vet jag att jag inte kommer kunna vara en bra Mamma, jag kommer inte orka vara med A när hon kommer hem från förskolan, vilket hon behöver. Sen ska jag dessutom orka laga mat till familjen, städa och göra alla andra familje och hushålls-sysslor som hör vardagen till.. *nu gråter jag*.. Jag fattar liksom inte hur det ska gå ihop. För somliga kan det anses löjligt och tyckas att jag gnäller över alla vanliga vardagssysslor, för dom gör ju ni varje dag utan att klaga, och så var det också för mig förr. För mig idag är vardagen är tuff efterom jag har värk i hela kroppen och jag jämnför mig inte med någon. Jag önskar varje dag att jag fick leva ett vanligt liv, med ett jobb att gå till, med arbetskamrater, hem till familjen med allt vad det innebär.

Det är absolut inte det att jag inte är villig eller beredd att ge praktiken en chans, men jag är livrädd för vad som händer om det inte funkar. Då kanske jag inte får fler chanser, så jag vet att jag måste tacka ja till vad som erbjuds, och jag kommer ge allt men jag tycker det är så orättvist att jag inte får denna chansen att komma igång när jag mår bra, när jag har mindre värk, istället för att starta när jag under kommande månader kommer få mer värk. Vilket jag kommer få. Hösten har bara precis börjat och jag jobbar fortfarande med sorgen att jag faktiskt inte kan göra dom saker jag vill göra, att jag måste leva med min värk resten av livet, av att vakna och känna det som jag är 71, när jag är 31 år.

Nu kan jag inte skriva mer.. Varför.. jo, för jag har så ont i armarna.. men jag ska kunna jobba 3-4 timmar om dagen framför en data och utföra sedvanliga kontorsuppgifter.. Wiiiee !! Det kommer nog gå bra.. !!